Att gå från muntligt till skriftligt = 68% mer

Jag fattar inte hur en berättelse som tar 17 minuter att berätta tar en vecka att skriva ner.

Det borde ju vara så enkelt. Bara sätta på mikrofonen, prata in alltihop i ett sträck, utan avbrott: Hunter, den grymmaste hunden som nånsin levt i Skåne. Sen bara renskriva rubbet. Det borde inte ta mer än två timmar, 30 tusen tecken, sagt och gjort.

Nu har jag jobbat fyra dar med den, och ännu är jag inte klar.

Jag har berättat den säkert hundra gånger. Den sitter. Den har putsats och polerats och tajmats intill perfektion. Jag vet exakt när folk kommer att skratta och exakt var de kommer att fatta att jag ljuger. Jag vet var de kommer att förfasas och var de kommer att äcklas. Jag vet punkten där somliga i publiken börjar ana vad som ska hända, och andra släpar efter och ännu ser frågande ut. Jag vet när de kommer att stanna upp i logisk tvekan och vet precis vad jag ska säga då för att besvara deras ännu inte medvetna frågor, så flödet inte stoppas. Jag vet hur jag sätter onelinerna och jag vet precis hur länge jag kan dra pausen före slutmeningen. Vet hur många sekunder det sen tar innan de börjar applådera.

Ja, den sitter.

Nu har jag suttit fyra arbetsdar med storyn och ännu är jag inte klar. Mer än fyra timmar på en dag orkar jag inte sitta och skriva. Sen får jag ont i rumpan och myrkryp i benen och blir uttråkad och längtar ut. Så det är visserligen korta arbetsdagar men icke desto mindre, kalendern går.

Vad är det som händer?

Ja först och främst tar det förstås lite längre tid att knacka ner orden på tangentbordet, än det tar att säga dem. Även om man skriver fort. Ja och sen ska man rätta stavfel och städa upp. Men mer än två timmar borde det inte ta med autocorrect.

Men fyra dar! Varför?

Jo kanske detta:

Jag har inga lyssnare, bara inbillade läsare. I det muntliga berättandet föds språket i relation till publiken. Lyssnarnas förväntan driver på. Man kan bara stå tyst en sååån lång stund innan nästa mening måste levereras.
När jag skriver, däremot, kan jag utan vidare drömma mig bort eller stanna upp för att fundera på kommatering och ordval, utan att det blir pinsamt. Jag tar tankepauser.

Ögat är mer kritiskt än örat. Med ögat sitter jag i jurysoffan och letar stavfel. Som muntlig berättare löser jag grammatiken och ordvalen efter hand. Som lyssnare gör farten och flödet att jag accepterar vad som sägs för att jag inte vill missa det som kommer sen.

Det är lättare att bluffa med kroppsspråk. Det som jag utan vidare kan påstå när jag pratar finner jag att jag måste förklara och motivera tydligare när jag skriver. Kanske är det för att minspel och kroppsspråk kan poängtera, förstärka eller ifrågasätta det som kommer ut ur munnen. Min auktoritet som ensam sceninnehavare dirigerar vad folk ska tänka eller inte tänka på. Texten däremot är befriad från min kroppsliga auktoritet och måste motiveras på annat sätt.

Ny form ger ny inspiration Skrift är en annan uttrycksform än det talade ordet.  Det kan vara svårt att tro för det är ju ord. Ord som ord. Nej. Talade ord går in genom örat (även på talaren själv.) Skriftligt möter hjärnan genom ögonen. Ögonen är mer kritiska och logiska. Öronen är mer känslomässsiga och associativa.

Muntligt låter ett stycke ur HUNTER så här (kroppsspråk inom parentes och kursivt): ( = 901 tecken)

” …
Vilken provokation! Dom tog honom. Satte tvångströja
          (ena armen runt och fäst på ryggen)
och munkorg på
          (andra handen över munnen, ta bort direkt)
Slängde in honom i isoleringscellen.
          (Handen som föreställer tvångströja bort)
Hunter gratulerade sig själv.
          (skakar händer med sig själv, nickar nöjd)
Precis vad han var ute efter! Här kunde han jobba ifred! Han skulle tillverka en snällmask. Med den på ansiktet skulle han lura dom att han blivit snäll och lydig. Så han blev utsläppt. Så han kunde fortsätta vara le och grym resten av livet!
          (Tar upp en näve låtsaständer ur fickan.)
Han tog griständerna, dom han hittat i matskålen. Dom hade han så klart sparat. Han satte fast dom i två fina jämna rader på munkorgen. Lutade sig över vattenskålen –
          (speglar ansiktet, provar olika vinklar och miner som ska föreställa leende men misslyckas)
Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom ihåg arkeologens dumma leende, när han stod där på borggården.
          (låtsas flytta om tänderna i käften)
Såja. Jämnare.
          (trycker in en smilgrop i ena kinden)
Sötare!
          (huvudet inställsamt på sned, böjer sig fram, speglar sitt leende, lyfter ansiktet, visar ett groteskt förvridet snällansikte med ett överdrivet leende)
Snäll! Nu så!
Han kallade på vakterna.
          (inställsamt leende)
Jag har funderat. Jag vill räta upp mitt liv. Göra rätt för mig. Bli en snäll och lydig hund. Jag vill få en ny chans!
… ”

Och så här i skriven version: (= 1542 tecken)

En sådan grymhet hade aldrig skådats på fängelset. En extrem provokation! De tog honom, satte på honom tvångströja och munkorg och sen smällde dörren till isoleringscellen igen bakom honom.
Hunnter gratulerade sig själv. Precis vad han ville! Här skulle han kunna jobba ifred. Han skulle verkställa sin plan och sen skulle han snart vara ute ur fängelset.
Han skulle tillverka en snällmask. Med den framför ansiktet skulle han lura alla att han blivit snäll och lydig, de skulle släppa ut honom och sen kunde han fortsätta att vara grym och elak resten av livet.
Han tog griständerna, som han sparat, och fäste dem i två jämna vita rader på munkorgen. Ställde sig vid vattenskålen och speglade ansiktet. Men hur såg man ut egentligen om man var snäll? Han hade ju aldrig sett nåt snällhet i hela sitt liv. Men jo! Han kom att tänka på arkeologen, på borggården, när han stod där med mackan i hand och det där dumma leendet i ansiktet. Så nånting, så var det nog!
Han placerade om tänderna. Tryckte in en smilgrop i ena kinden. La huvudet på sned. Speglade sig. Ja! Där satt det!
Han kallade på vakterna, visade dem sitt snälla ansikte och deklarerade att han hade kommit till en vändpunkt. Han hade tänkt och han hade ångrat allt dumt. Ett beslut hade mognat inom honom, här i den tysta ensamheten. Han ville räta upp sitt liv, byta bana, komma ut i samhället och göra rätt för sig. Han kände att inombords var han nu redo att fortsätta livet som en snäll och lydig hund. Om de gav honom en ny chans så lovade han att inte göra dem besvikna.