Att förbereda sig eller fly?

Det sitter kvar sen skoltiden: att seriöst tankearbete ska ske sittande, med papper och penna.

6 blusar strukna - mycket tankearbete!

Jag tror det är många som tror att de inte kan tänka utan penna i handen. När jag undervisar i berättande förbjuder jag papper och penna. Folk brukar bli såå lättade. Papper och penna förknippas med läxa, vara duktig, kunna redovisa senare… Men det jag lär ut ska in i huvudet direkt för att sitta där, och praktiseras. Anteckna kan de göra efteråt.

Ändå har jag själv fortfarande de där skuldkänslorna när det gäller mitt eget arbete. Jag tycker jag maskar när jag inte sitter ner framför dator eller anteckningsblock. Ikväll har jag berättarframträdande inför en stor publik. 25 minuter, som är avslutningen på ett tvåtimmarsprogram.

I huvudet har jag förberett det här väldigt länge. Redan i maj var jag och tittade på platsen för evenemanget (det är utomhus).  Och redan då började jag tänka på vilka berättelser som passar. 25 minuter – det blir en lång eller två lagom. Eller en kort och en lite längre. Usch svårt att bestämma sig.

Med arrangören är det överenskommet ”erotiska rysare”. Men det vet inte publiken om. Risken finns att deras förväntningar slår fel. Hur ska jag göra? Ta några av de ”mildare” för att inte göra någon arg eller generad?  Usch svårt att bestämma sig.

Det är vad jag har svårast för: att bestämma mig. Jag skjuter upp beslutet så länge jag kan. Nu är det bara några timmar kvar tills jag ska sätta mig i bilen och fara. Jag har flytt från beslutet på alla möjliga sätt: fyllt på kylarvatten i bilen, klippt hundens päls, rensat allt ogräs i trädgården. Det blir mycket tråkiga saker gjorda bara som rent flyktbeteende.

Till slut är jag på vippen att ringa min revisor men då inser jag att det har gått för långt, för det ska värre katastrofer till för att jag skulle ta det steget. I stället ställer jag mig och stryker, för jag måste faktiskt ha något fräscht på mig ikväll.

Och i den mekaniska hanteringen av stryktvätt och ångande vatten så löser jag allt som ska lösas. Det går av sig självt, som en dagdröm. Jag vet precis hur jag ska göra. Jag tar en kortare, stark och intensiv, som inledning, sen tar jag en längre, grotesk och komisk därefter. Och jag kan till och med knyta ihop dem på ett listigt vis så att man kan tro att det handlar om samma personer fast i olika tider. Det blir bra!

Jag har löst problemet och beslutet har fattat mig – mycket bättre än om jag hade suttit med penna i hand och pliktskyldigt gjort listor.

Poängen med den här metoden är att det ska vara mekaniskt arbete som tillåter tankarna att fly. Dagdrömsbasen. Det ska vara arbete som inte behöver avslutas, utan kan brytas i samma ögonblick man fått sin dos. Det får INTE vara ett nytt projekt, som i förlängningen skapar nya åtaganden.

Att snacka med revisorn och ta itu med verifikationerna hade inte funkat alls, för då måste man ockupera tankarna, och jag skulle få en massa uppgifter att lösa både på kort och längre sikt. Det får bli en annan dag.

Men nu vet jag vad jag ska göra ikväll och jag vet precis vilket slutord jag ska sikta på i framträdandet.

Sen kör jag en muntlig repa i bilen på vägen.