Att falla av hästen
Jag kom till The Celebration Barn för att lära mig nånting nytt. Det fick jag! Aj, det gjorde ont. Men det känns bättre nu.
Jag har aldrig fått en black-out på scenen förr. Nu var det dags. Det är klart att jag var mer nervös än vanligt. Jag har alltid klarat mig med hjälp av språket. Nu var jag degraderad till en 12-årings nivå verbalt sett (tja inte riktigt, men så kan det kännas).
Salongen var nästan full. Vi var sammanlagt 14 berättare (varav 2 var våra lärare Antonio Rocha och Milbre Burch). Ett nummer per person, max 10 minuter var. Två akter med paus emellan, jag var nr tre i andra akten. Jag var väl förberedd med 2 alternativ, jag tog det ”snällare” eftersom barnen i publiken inte gick hem i pausen.
Vad som hände var att jag redan vid första meningen blev så medveten om klangen av mitt svenska uttal. Så blev jag torr i munnen vilket gjorde engelskan ännu svårare. Jag minns inte att detta inträffat sedan den allra första början av mina trevande berättarförsök för 25 år sedan. Och därefter blandade jag ihop två sekvenser och satte dem i fel ordning. Publiken märkte det på att det blev en extra lång paus och att jag strök med handen över håret. Men de väntade tålmodigt.
Jag backade i historien och tog om det från stället jag bommade. Det gick bättre och jag fångade upp historien igen ända till slutet.
Jag föll av hästen men tror att folk uppskattade hästens framfart även förutan ryttare, och att de uppfattade kvalitén i historien (som har ett överraskande slut). Men jag var förtvivlad efteråt, för i mitt eget sinne gav jag bara cirka hälften av vad jag är van vid, och det var den jämförelsen som grämde mig.
Det gjorde att jag inte kunde tillgodogöra mig de följande två berättelserna, vilket faktiskt är riktigt dumt. En förställning består av helheten och man får inte falla ur på det där viset i privata emotioner. Men det gjorde jag.
Jag kom för att lära mig något nytt. Och det gjorde jag ju!
I stället för de vanliga kommentarer jag brukar få, att mina berättelser är överraskande, smarta, intelligenta, så fick jag kommentarer som jag inte hört så ofta förr: att jag framträder med ”grace” och ”dignity” och att jag utsrålar historien med kroppen. Det var roligt att höra!
Så svedan i mitt ego lade sig, som sådana skador ju alltid brukar göra. Jag är beredd att sitta upp på hästen igen. Ja faktiskt är jag redan i full galopp på väg mot nästa äventyr. Mer om detta sen.
