Att erövra trygghet under otrygga förhållanden

Idag blev jag intervjuad om mina trädsovarvanor.

-Vad är det egentligen som är så lockande med att sova på konstiga platser? frågade journalisten.

Jag fick tänka lite.

Hängmattan riggad i marknivå - för överskådlighets skull

Jo, att erövra trygghet i otrygga former. Att komma till punkten där man ger upp,  släpper kontrollbehov och oro och bara ger efter.

Det är så mycket ansvar hela tiden, så mycket att oroa sig för. Är det inte den egna ekonomin eller otillräckligheten så är det familjemedlemmarnas hälsa. Är det inte jordbävningsoffer är det klimathotet. Är det inte hundens klor som behöver klippas, är det säkert katten som behöver avmaskas.

Och allt detta vilar på oss stackars människor. Inte har vi Gud att hänvisa till och inte har vi Ödet att underkasta oss. Vi ska ta hand om allt själva.

Det är tungt ibland, och inte konstigt att folk dukar under.

Därför måste vi lära oss att släppa taget om vår oro. Först göra vad man kan och som är rimligt, och sen bara överlåta resten åt ödet.

Att sova i träd är en sådan bra bild av detta. Jag måste verkligen ordna allt till det bästa, tänka mig för, vara ansvarsfull, uthållig och genomtänkt. Det gäller faktiskt livet. Och när man äntligen är på plats, har riggat sin hängmatta, har sina säkringar, och vet att trädet håller och grenarna är bra, då lutar man sig tillbaka, släpper alla muskelspänningar och måste till sist även ge efter mentalt: Nu ligger jag här uppe. Nu kan jag inte göra mer. Bara vara, och njuta.

Att i den situationen erövra den avslappning som krävs för att somna lugnt, det är som att återvända till ett oskuldsfullt babystadium. Eller kanske som en troende som vilar i Guds hand.