Först tar jag ett bad. Jag är förkyld så jag lägger i färska salviablad.
–Hej hej, vi ses i ån, säger jag till 300 liter badvatten, som ju inte har någon aning om vart det bär hän, när det virvlar ut ur karet.
Sen ger vi oss av, tryffelhunden Robin och jag. Vi ska till Finjasjön, 2 mil bort landvägen, och vidare till Östersjön. I ryggsäcken har jag kamera, karta, mobil, extrastrumpor och mackor. Ingen dryck. I stället en filterpump som förvandlar det skitigaste dike till dricksvatten. Jag skaffade den när jag red i Peru. Den ska väl duga även här?
Källan uppe i skogen ligger 145 m ö h, därifrån rinner bäcken förbi min tomt, där tryffelgrisen Carmen hade sitt spa, och når kyrkviken 33 m närmare havsytan, i Tjörnarpssjön. Jag har alltså nedförsbacke framför mig, 112 meters fall från Tjörnarp, det piggar upp.
Här heter vattnet Möllebäcken och är bara nån meter brett. Det faller ner under den gamla möllan. Kvarnen fungerade länge som spärr mot kräftpesten och skyddade Tjörnarps flodkräftor ända till början av till 90-talet.
Bäcken slingrar sig genom bokskog. På höger sida, i öster, har jag järnvägsspåret. Sen når vi tegelbruksvägen. Dessa tre spår kommer att följa mig ända till Finjasjön: vattnet, landvägen, järnvägen.
Först slingrar sig bäcken. Sen svänger vägen bredvid, i vidare böjar. Sist kommer järnvägen spikrak. Historien rätar efter hand ut våra vägar. Vattnet har alltid gått först och dess väg är, som alla pionjärers, med nödvändighet vindlande.
Jag jobbade en gång på fängelse. Jag lärde mig att rymningsönskan är en naturlag, som när man trycker ner ena änden på ett gungbräde så åker den andra upp. När en ny rymning har skett, går man i efterhand igenom förloppet. Var brast övervakningen? Vilka rutiner måste förbättras? Rymningen kommer först. I efterhand kommer tätningen. Fångar är som vatten. Finner alltid läckan, av nödvändighet och överlevnadsdrift.
- foto: Christina Claesson
Vattnet hittar alltid fram. Ibland gräver man åkanten rak som ett dike, ibland leder man det genom vägtrummor. Blir det för trångt svämmar det över och tar sig fram ändå. Det går inte att stoppa.
I höjd med Ella korsar bäcken järnvägen österut. Vi smyger över rälsen och traskar sen på åkerkant och betesfält. En råmande koflock tvingar oss på lång omväg. Det tar två timmar att nå fram till skeppssättningen vid Vätteryd. Då är skorna dyngsura och Robins päls förvandlad till tistelodling. Hade jag tagit pengar med kunde jag fika på Café Brevé. Nu siktar jag i stället på en plats där jag kan pumpa upp mitt eget vatten.
Barn är också vatten. De provar allt som går att prova. Hur förutseende föräldrarna än är, med barngrindar och spisskydd, så kommer de alltid bakefter barnets uppfinningsförmåga, att rinna dit det går. Och barnet visar vägen.
Efter fyra timmar är jag under en igenvuxen stenbro där vattnet porlar friskt över stenarna. En bit bort i vattnet är en tjock svart slang nerstucken. Där pumpas vatten upp till beteshagen jag nyss passerat. Kan korna dricka vattnet, så kan väl jag? Jag sticker ner slangen och pumpar. Vattnet smakar gott, jag dricker flera muggar.
Jag tar en genväg genom ett kärr som i torkan verkar som en bra idé. Det är det inte. Nässlor och kirskål växer axelhöga och jag sugs fast i leran. När jag äntligen tar mig upp har jag tappat kartorna som jag printat ut från eniro. Missmodig sjunker jag ner på en sten. När jag lyfter blicken ser jag den gröna åslingan, klädd i sin frodiga vildmarksrock, slingra över fältet. Å, där är du ju! Vad ska jag med karta till? Följer jag bara vattnet så kommer jag till slut till havet.
Vattenklosetten började användas i Sverige först efter första världskriget. Vattentoan gjorde oss till inomhusvarelser. I 20 år spolades allt avlopp rätt ut i åar, sjöar och hav utan någon som helst rening. Först 1942 kom den första lagen om rening av avlopp, men ännu idag lider vattenvägarna av de skador som tillfogades då. Nu är vi ute på nya villovägar som vi i efterhand kommer att förfasa oss över. Bekämpningsmedel, p-piller, antibiotika och annat som vi ännu inte känner namnen på, passerar opåverkade reningsverken och spolas uti åar, marker, hav.
Under 2 dagar och sammanlagt 12 timmar vandrar jag till Finjasjön. Jag möter en kvinna i 40-årsåldern som tror att ån kommer från havet, det finns ju fisk i den. I Lunnahöja berättar en äldre kvinna att vattnet på 50-talet var så rent att man kunde skölja tvätten i det. Hade hon inte varit så gammal hade jag sagt nåt fult. Vi vill själva ha det rena vattnet, men tänker vi på dem som befinner sig nedströms? Som i tid eller rum ska ta emot det vatten vi själva lämnar ifrån oss?
Vi människor är alla som vatten, vi rinner dit motståndet är minst och så håller vi på tills nåt annat stoppar oss men då måste vi ha en annan riktning annars spränger vi dammen. Eller kan vi människor både rinna, friskt och livligt, och samtidigt leda och täta oss själva?
Råbockamöllan Sandåkra
Jag frågar efter en stig vid Råbockamöllan norr om Sandåkra.
–Jo du kan gå dit, och sen dit… Förresten, maten är klar, vill du äta middag med oss?
Det gör jag, och de bjuder på friskt vatten.
Jo, vi ska nog klara det här, med vattnet och livet.
© Christina Claesson
Vattenvandring 1: Från källan till havet
Vattenvandring 2: Vattnet hittar alltid fram
Vattenvandring 3: Dumpat i Finjasjön
Vattenvandring 4: I närkamp med Alma
Vattenvandring 5: En droppe i havet
Samtliga publicerade i Kristianstadsbladet juni-juli 2008.
Följ även reportagearbetet i Tjörnarpsbloggen