Fotosyntesens mentala motsvarighet: drömmar

Träd och växter producerar syre till luften. De matar oss med den näring vi behöver, varenda minut, dygnet runt. Lövverket är en navelsträng som, om den klipps av, skulle överlämna oss åt kvävningsdöden.

Undras om det finns en själslig motsvarighet till fotosyntesen? Jag tänker mig att på kvällen när man somnar så följer ens drömmar med utandningsluften ut i natten. Dagsresterna i drömmen hakar fast i koldioxiden och sugs in i träden. Medan koldioxid omvandlas till syre så sker något liknande med drömmarna. Och liksom varken koldioxid eller syre är privata molekyler så uppgår alla varelsers drömmar i varandra, och blir till en kollektiv kaotisk turbulent fantasi- och erfarenhetsbank, inne i träden.

Drömmarna blandas med varandra, renas, korskopplas, associeras och nyskapas.

Färskt syre strömmar ut ur lövverket och samtidigt, på morgonkvisten, skickas nya, renade drömmar ut i världen. Folk och varelser vaknar upp ur den djupaste drömsömnen, där som de stora sanningarna och visionerna spelas upp, och fattar inte var de fått allt ifrån. Man drömmer ju ofta sådant som man verkligen inte kan ha uppfångat genom egna erfarenheter.

Jag fortsätter fanatsin och föreställer mig att om man sover uppe i trädkronan då har man större möjlighet att delta i den här dröm-syntesen. Man kan uppfånga processerna inifrån, inte bara de fragment man själv aktivt drömmer. Och man får drömmarna färskpressade, precis som syret man andas in två meter från dess produktionskälla.

Denna fantasi är min arbetshypotes för mitt fortsatta projekt med storytelling, trädklättring och drömarbete.