Kreativt placebo

Ibland kan man bli avundsjuk på sina elever. Själv har jag aldrig gått i kurser för att lära mig skriva eller berätta. Det fanns inget sånt när jag började. Men jag har undervisat nästan hela livet och naturligtvis har jag lärt mig mycket av kollegor jag sett i aktion.
Jag älskar att hitta på nya inspirationsuppgifter åt elever. Jag vet att de ger resultat till stor del beroende på den auktoritet och trovärdighet de tillskriver mig. Det är som en sorts kreativt placebo – det fungerar därför att man litar på den som uttalar löftet.
Sånt där kan vara svårt att fingera och tillämpa på sig själv. Drömmar ur Natthyllan är ett försök. Jag använder mig av publiken som uppdragsgivare för att driva mig till nya berättelser. Under den första berättarkvällen (varje biblioteksbesök består av två kvällar) ber jag publiken skriva ner olika ord på lappar.

Jag ber dem t ex om en färg, en upphittad sak, något de är rädda för, något förbjudet, som de själva väljer. Lapparna läggs i hattar. Sedan drar jag en lapp ur varje hatt. Orden på lapparna ska sedan kombineras i en berättelse.

Det är klassisk improvisationsteknik.

För att ytterligare krydda experimentet kombinerar jag det här med en slumpvis utvald bok ur biblioteket. I Falkenberg kom jag på att jag skulle snurra flaskan – naturligtvis för att det är en bryggeristad. Bibliotekarien hittade en pilsnerflaska från Falcon och den snurrade jag på biblioteksgolvet mitt i natten. Den pekade mot en särskild hylla, och där trevade jag över bokryggarna med förbundna ögon. Vill du veta vad jag hittade så titta på Natthyllans facebooksida, där experimentet redovisas löpande.

Resultatet kan tyckas magiskt men det är förstås bara en efterhandskonstruktion. Vi finner mening och struktur där vi söker det.

Precis som med drömmarna.